Det kom ett paket...

i går med posten. Det var från en gammal skolkamrat och vän till mig. Paketet innehöll en bok. Skriven av Lars Weiss. Jag hade aldrig hört talas om honom. Visste inte att han också är en. En förälder som mist en älskad son. Nu vet jag det! Jag hinner inte läsa många rader innan tårarna kommer. Jag känner i hela kroppen, hur han kände sig den där dagen. När livet ändrades och aldrig blev som förut...
Tack Monica för din omtanke.

Redan februari

Årets andra månad bara rusar iväg. Fattar inte vart tiden tar vägen... Dagarna blir ljusare och längre, så skönt! Och i helgen fick vi en underbar dag i solen på Gimodammen. Isen låg alldeles spegelblank så vår lappis hade svårt att hålla sig på tassarna. De halkade som "Bambi på is". Barnbarnen åkte skridskor, spark och pulka och vi andra njöt av solen och värmen. Det finns hopp om en vår i år också.
I går hade jag en heldag i stora staden. På morgonen hade jag en tid för mammografi och på kvällen var det andra tillfället med gruppen Medial träning. Så spännande det är! Vi har tränat och övat vår intiution genom att "avläsa" varandras teckningar, kort, ögon m m. Förvånande ofta stämmer det... Vi avslutade med en trumresa. Enormt givande!
Däremellan tillbringade jag dagen med min kära sis. Det blev lunch på creperiet - underbart gott - shopping och promenad med hennes dansk-svenska gårdshund Nicki. En lyckad dag m a o.

Sorgen som blivit min följeslagare är fortfarande med mig. Den finns där, låter mig aldrig glömma...
Något som är skönt är att samtalen i gruppen Leva vidare startat igen, nu med en ny samtalsledare. Hon är så bra! Strukturerad och med en tydlig plan samt med en helt annan metodik. Även namnet är nytt: Vägen vidare - ett positivt namn tycker jag. Vi har fått till tre nya deltagare. Tyvärr. Självmorden tar visst aldrig slut... i vårt land sker ett var fjärde timma...