Bröllopsdag & Midsommar 2012

I år firar jag och maken grafitbröllop. Det motsvarar 39 år. I år hade vi sällskap av goda vänner som är bosatta i Australien i vanliga fall. De gifte sig dagen efter oss och innan de flyttade från Gimo brukade vi fira med pic nic och senare middag på Gothems värdshus på Djurgården. Den här gången firade vi ståndsmässigt på restaureng Stationens uteservering i Uppsala. Det var varmt och skönt, maten underbart god och servicen kanon. Så var då Sveriges stora dag över för den här gången. För en gångs skull hade vi vädergudarna med oss. Viktigt med tanke på att i princip alla svenskar ger sig ut i "spenaten"! Vi styrde kosan mot Ängsfjärden och Jessicas och Bolles fina stuga. I år var vi 10 personer + en hund. Gissa vilken? Vi har alltid knyt och på min lott föll sill och 2 L jordgubbar. Inget större besvär med andra ord. Hos värdparet är det alltid mycket mat och den intas väldigt ofta! Däremellan intas kaffe och någon tårta... På kvällen grillades det så det var med mätta magar vi kröp till kojs. Nästa dag startades med en stadig frukost innan det blev en promenad i omgivningen. Efter en supergod lunch styrde vi hemåt mot Fyrbo igen. Dagarna efter har vi turats om med knyt hos vännerna för att få umgås med Gösta och Karen deras dotter Mikaela, svärsonen Tim och de tre barnbarnen så mycker som vi bara kan. I kväll är inget undantag men i morgon styr de kosan mot Stockholm. Kanske ses vi igen innan de tar flyget hem igen i augusti. Jag hoppas det!

Marknadsdags i Östhammar

och då är det alltid fullt med folk på stan. Kommuninvånare blandas med turister och sommarboende och hela samhället blommar upp! Vad gjorde vi handlare utan dem? Jo, många av oss fick slå igen... Rådhustorget befolkas med säljare av gårdsprodukter som blommor, honung, tomatplantor, fårskinn och mycket mer. Nere vid Sjötorget är det marknad med knallar och karuseller, barnen får de obligatoriska ballongerna och mammorna köper bröd och pynt. Tyvärr så kom regnet vid ettiden och då minskade det genast med folk. I min lilla butik är jag som tur är inte så beroende av vädret - får hålla koll bara och ta in klädställningar och korgar när det börjar droppa.

Du kan ingenting ta med dig dit du går...

De orden tänkte jag på i dag när min älskade sis och jag var till banken för att göra avslut på mammas konto. Ett helt liv - mamma blev 92 år - och det mesta som hon och pappa samlat ihop under deras liv är nu borta. Visst, vi barn och barnbarn har tagit hand om de saker som betytt mest för oss och som vi vet att mamma och pappa tyckte om. Vi har sparat smycken, foton, filmer, lite kläder och några möbler och husgeråd. Men ändå, det är ju bara en bråkdel av vad de samlat på sig under ett långt liv. Så det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på mammas och pappas sista år. De fick många år tillsammans, pappa blev 86 år och de träffades i 20-års åldern. De hade det knapert i början, efterkrigsåren fick även vi svenskar känna av. Men båda hade ett arbete att gå till, de fick tre fina barn, hade råd att köpa en liten lägenhet i Svartbäcken på 2 rum och kök. Senare fick pappa och även mamma arbete vid Sandvik Coromant i Gimo och vi flyttade dit. Efter några år kunde de bygga ett eget hus där de båda älskade att vara ute i trädgården. Det som känns svårt är att mamma blev så dement efter att pappa gått bort. Det skapade så mycket oro för henne och var så svårt att se. Men, att ta hand om mammas kvarlåtenskap är inget i jämförelse med att ta hand om vår sons saker. Det var - och är - oerhört tungt och svårt att gå igenom hans tillhörigheter. Jag minns hur svårt det var att se hans gamla Saab stå på uppfarten, innan vi fick den såld. Fortfarande mår jag dåligt när jag ser en likadan bil som hans... Det känns så oerhört fel och onaturligt! Ingen ska behöva gå igenom detta men tyvärr är vi ju inte ensamma om det. Det behövs så lite för att minnena och sorgen sköljer över mig. En doft, en låt på radion, hans skinnjacka som hänger på dörren hemma... Saknaden är min ständiga följeslagare. Mamma får en födelsedagskram av en av grannarna på Lärkbacken, vårdboendet där hon bodde de sista sex åren. Där hade hon det bra med egen lägenhet, tanterna vid fikabordet att umgås med och en fantastisk personal som gav både omsorg och kärlek.

Sorgen mötte mig i dörren...

Varje höst organiseras det en Ordfestival här i ÖSthammar. Då föreläser författare och andra personer som arbetar med ord som redskap. De bjuder in några personer att komma med förslag på vilket tema årets Ordfestival ska ha. 2011 gav jag mitt förslag - Möten - som också blev årets tema. Några av författarna var bl a Zinat Pirzadeh, Elsie Johansson,Jan Guillou, Erik Eriksson och Diana Janse. Vi blev även inbjudna att lämna in en dikt som sedan trycktes upp på affischer och ställdes ut i skyltfönster här i Östhammar. Jag bidrog med följande dikt: Sorgen mötte mig i dörren bar iväg mig på trasiga vingar hittade vindarna som bar sorgen bort... Kvar stod jag på trappan När man drabbas av en stor sorg så väljer man kanske lite olika sätt att bearbeta den. Ett sätt som hjälper mig är att skriva. En kort tid efter vår sons bortgång började jag därför skriva ner och anteckna allt som hänt och mina tankar och funderingar kring detta. Det har hjälpt mig mycket. För att både min kropp och min hjärna verkligen ska förstå det ofattbara...

Min hud är så tunn...

och jag känner mig mer känslig än vanligt. I går när jag satt i mitt arbetsrum så smällde det till mot fönstret och en liten grön sparv singlade ner mot marken. Den ryckte med vingarna och andades väldigt häftigt. Så småningom blev den stilla och drog upp de små smala benen under sig. Nu dör den tänkte jag och började störtgråta. Men hjärtat slog fortfarande på den lilla varelsen,den andades fortfarande och nacken såg inte bruten ut så kanske... Plötsligt vände den lite på huvudet och tittade rakt på mig. Jag gick i väg efter ca fem minuter men var snart tillbaka igen - kunde inte släppa den lilla... Gissa om jag blev glad när jag den var borta! Anledningen till min känslighet är förmodligen att vi var till Davids psykolog och kurator i går för samtal. De ville gå igenom den Lex Maria-anmälan de gjorde vid vår sons död. Det är praxis och görs alltid vid självmord. Mötet rev upp alla känslor igen även om det kändes skönt att få sitta och prata, berätta om våra funderingar, försöka få svar på vad som hände... Tyvärr finns det inte alltid några tydliga eller enkla svar att ge. Davids sjukdom var komplicerad. Vi kunde dock ge vår bild av vår son, en annan bild som de inte hade tidigare och som sträcker sig tillbaka till hans tonårstid. Det var då han började må dåligt första gången. Kanske kan det ge fler ledtrådar... En annan sak som kändes bra var att de verkar ha tagit till sig våra synpunkter, bl a om att involvera familjen när vårdtagaren godkänner det. Då kan de få en mer nyanserad bild av patienten. Det är så ofattbart att det gått tio månader sedan vår son valde att lämna oss. Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera det. Livet blir aldrig som förut.

Tiden läker inte alla sår...

Dag läggs till dag, blir till veckor och månader. Trots det gör det fortfarande så ont. Sorgen är min ständiga följeslagare, även om jag utåt sett försöker vara " den gamla glada" Elisabeth. Att mista ett barn kan nog ingen förstå hur det känns som inte varit med om det. Om sedan barnet är litet och nyfött eller vuxen, som i vårt fall, så är förlusten lika stor. Ett efterlängtat barn som jag har burit under mitt hjärta i nio månader, fött fram och fått se växa upp till en fin kille. Komma in i alla utvecklingsfaser: skratta, prata, sitta, gå...börja lekis och skola, komma i puberteten. Några trotsåldersperioder hade han aldrig, var alltid lika go och glad. Men vartefter han blev äldre visade det sig att han hade andra problem. Grubblerier och funderingar som han inte kunde släppa blev till sist de demoner som han inte kunde vinna över. Att som förälder stå vid sidan om och försöka hjälpa men inte förmå jaga bort alla tankar är så tungt. De här perioderna återkom flera gånger. Första gången var i tonåren och sedan kom det ett par till perioder med ganska lång tid emellan. Nu har han fått frid och ro men lämnar oss kvar som älskade honom så mycket: familj och alla vänner.

Det sägs att allt som händer har en mening. Jag kan då inte hitta en enda...

MY HOME IS MY CASTLE

Här hämtar jag kraft och inspiration...

Mycket har hänt...

Den 30/12 2011 somnade lilla mamma in. Och hon var verkligen liten på slutet. Att se sin mamma tyna bort under tre veckor och bli till skinn och ben kändes oerhört jobbigt. Samtidigt var jag lättad över att hon äntligen fick ro. Tiden efter har varit slitig, med allt som måste göras efter en anhörigs bortgång. Både allt praktiskt och så den mentala biten. Begravningen blev vacker med alla blommor och musik - vi hade valt att spela bland annat Somewhere under the rainbow med Jusy Garland. Vi tre systrar, våra barn och barnbarn med familjer, mammas syster med delar av sin familj,kusin Tommy, min pappas systersons änka med döttrar närvarade och det blev ett fint avsked. Men... för mig som begravt min son fyra månader tidigare blev det oerhört svårt och smärtsamt. Alla känslor av sorg och saknad efter honom som bubblade upp...Sorgen efter honom har fått stå tillbaka i och med att mamma blev sämre men nu poppade allt upp igen.
Jag är dock förundrad över hur mycket jag orkar. Även om jag känner mig så trött och sliten nu så måste livet gå vidare. Jag gläds över mina fina pojkar och deras familjer och till hösten, när maken fyller 65 drar vi till Rhodos på semester med ena sonen och hans familj. Det känns fint att ha det att se fram emot nu.