Tiden läker inte alla sår...

Dag läggs till dag, blir till veckor och månader. Trots det gör det fortfarande så ont. Sorgen är min ständiga följeslagare, även om jag utåt sett försöker vara " den gamla glada" Elisabeth. Att mista ett barn kan nog ingen förstå hur det känns som inte varit med om det. Om sedan barnet är litet och nyfött eller vuxen, som i vårt fall, så är förlusten lika stor. Ett efterlängtat barn som jag har burit under mitt hjärta i nio månader, fött fram och fått se växa upp till en fin kille. Komma in i alla utvecklingsfaser: skratta, prata, sitta, gå...börja lekis och skola, komma i puberteten. Några trotsåldersperioder hade han aldrig, var alltid lika go och glad. Men vartefter han blev äldre visade det sig att han hade andra problem. Grubblerier och funderingar som han inte kunde släppa blev till sist de demoner som han inte kunde vinna över. Att som förälder stå vid sidan om och försöka hjälpa men inte förmå jaga bort alla tankar är så tungt. De här perioderna återkom flera gånger. Första gången var i tonåren och sedan kom det ett par till perioder med ganska lång tid emellan. Nu har han fått frid och ro men lämnar oss kvar som älskade honom så mycket: familj och alla vänner.

Det sägs att allt som händer har en mening. Jag kan då inte hitta en enda...