fredag 15 juni 2012

Du kan ingenting ta med dig dit du går...

De orden tänkte jag på i dag när min älskade sis och jag var till banken för att göra avslut på mammas konto. Ett helt liv - mamma blev 92 år - och det mesta som hon och pappa samlat ihop under deras liv är nu borta. Visst, vi barn och barnbarn har tagit hand om de saker som betytt mest för oss och som vi vet att mamma och pappa tyckte om. Vi har sparat smycken, foton, filmer, lite kläder och några möbler och husgeråd. Men ändå, det är ju bara en bråkdel av vad de samlat på sig under ett långt liv. Så det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på mammas och pappas sista år. De fick många år tillsammans, pappa blev 86 år och de träffades i 20-års åldern. De hade det knapert i början, efterkrigsåren fick även vi svenskar känna av. Men båda hade ett arbete att gå till, de fick tre fina barn, hade råd att köpa en liten lägenhet i Svartbäcken på 2 rum och kök. Senare fick pappa och även mamma arbete vid Sandvik Coromant i Gimo och vi flyttade dit. Efter några år kunde de bygga ett eget hus där de båda älskade att vara ute i trädgården. Det som känns svårt är att mamma blev så dement efter att pappa gått bort. Det skapade så mycket oro för henne och var så svårt att se. Men, att ta hand om mammas kvarlåtenskap är inget i jämförelse med att ta hand om vår sons saker. Det var - och är - oerhört tungt och svårt att gå igenom hans tillhörigheter. Jag minns hur svårt det var att se hans gamla Saab stå på uppfarten, innan vi fick den såld. Fortfarande mår jag dåligt när jag ser en likadan bil som hans... Det känns så oerhört fel och onaturligt! Ingen ska behöva gå igenom detta men tyvärr är vi ju inte ensamma om det. Det behövs så lite för att minnena och sorgen sköljer över mig. En doft, en låt på radion, hans skinnjacka som hänger på dörren hemma... Saknaden är min ständiga följeslagare. Mamma får en födelsedagskram av en av grannarna på Lärkbacken, vårdboendet där hon bodde de sista sex åren. Där hade hon det bra med egen lägenhet, tanterna vid fikabordet att umgås med och en fantastisk personal som gav både omsorg och kärlek.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Powered By Blogger