Min hud är så tunn...

och jag känner mig mer känslig än vanligt. I går när jag satt i mitt arbetsrum så smällde det till mot fönstret och en liten grön sparv singlade ner mot marken. Den ryckte med vingarna och andades väldigt häftigt. Så småningom blev den stilla och drog upp de små smala benen under sig. Nu dör den tänkte jag och började störtgråta. Men hjärtat slog fortfarande på den lilla varelsen,den andades fortfarande och nacken såg inte bruten ut så kanske... Plötsligt vände den lite på huvudet och tittade rakt på mig. Jag gick i väg efter ca fem minuter men var snart tillbaka igen - kunde inte släppa den lilla... Gissa om jag blev glad när jag den var borta! Anledningen till min känslighet är förmodligen att vi var till Davids psykolog och kurator i går för samtal. De ville gå igenom den Lex Maria-anmälan de gjorde vid vår sons död. Det är praxis och görs alltid vid självmord. Mötet rev upp alla känslor igen även om det kändes skönt att få sitta och prata, berätta om våra funderingar, försöka få svar på vad som hände... Tyvärr finns det inte alltid några tydliga eller enkla svar att ge. Davids sjukdom var komplicerad. Vi kunde dock ge vår bild av vår son, en annan bild som de inte hade tidigare och som sträcker sig tillbaka till hans tonårstid. Det var då han började må dåligt första gången. Kanske kan det ge fler ledtrådar... En annan sak som kändes bra var att de verkar ha tagit till sig våra synpunkter, bl a om att involvera familjen när vårdtagaren godkänner det. Då kan de få en mer nyanserad bild av patienten. Det är så ofattbart att det gått tio månader sedan vår son valde att lämna oss. Jag kommer aldrig att förstå eller acceptera det. Livet blir aldrig som förut.